Fattigdomen trycker de människor vi möter och som blir våra vänner. Landet har en svår ekonomisk situation, och de stora prisökningarna på livsnödvändiga varor drabbar de fattigaste särskilt hårt; utan marginaler lever de på eller nedanför fattigdomsstrecket. Det gäller både män som kvinnor. Men kvinnorna lever under ett dubbelt förtryck. För oss svenskar som lever i vad som förmodligen ändå är ett av världens mest jämställda länder är det en chock att inse hur de patriarkala strukturerna försätter de allra flesta kvinnor i vad som inte kan betecknas som annat än livegenskap. De saknar de mest grundläggande mänskliga rättigheter: att kunna röra sig fritt utanför den egna familjen, att fatta egna beslut, att bestämma om sitt eget giftermål, att gå och handla. Självfallet finns det kvinnor, i första hand då kvinnor i de större städernas medel- och överklass som åtnjuter större frihet. Men de är få, och deras verklighet är ljusår från den livssituation som majoriteten av pakistanska kvinnor befinner sig i.
De här dagarna har vi träffat fyra unga kvinnor, två lärare och två studerande vid vuxencenter i XXX i Balochistan nära gränsen mot Iran. Efter säkerligen många diskussioner i släkten och övertalning från våra vänner i BLLF Society Balochistan hade de fått tillstånd av familjen att under beskydd av två manliga släktingar resa den långa vägen till Mirpurkhas i Sindh, en 23 timmar lång resa först i skraltig buss på usla vägar, sedan tåg och buss igen. Tillsammans med dem kom fyra män, personal från Quetta-kontoret, som vi inbjudit för att informera oss om organisationens arbete med skolor och vuxenutbildning i Balochistan.
Arrangemanget har varit ett försök från vår sida att kompensera det faktum att vi denna gång inte kan besöka Quetta och det område där BLLFS har sin verksamhet. Säkerhetsläget är uselt även där, som ni säkert känner till, och befolkningens rädsla är stor, inte bara för extremisters våldsattacker utan lika mycket för militärens övergrepp mot människor som betraktas som misstänkta. Balochistan är en till ytan stor provins med rika naturresurser, men är samtidigt den allra fattigaste av Pakistans fyra provinser. Utbildningsnivån är extremt låg. Resurserna – olja, gas, kol, mineraler - är fortfarande bara till en liten del exploaterade, och vinsterna går inte till befolkningen utan gynnar i stället framför allt Punjab, den rikaste – och folkrikaste – av provinserna. Punjaberna dominerar statsförvaltningen, politiken och framför allt militären. Detta faktum har alltsedan Pakistans tillkomst 1947 skapat starka spänningar mellan Punjab och de tre andra provinserna, spänningar som ständigt hotar att slita sönder den folkrika staten med dess 170 miljoner invånare.
Om detta kan mycket sägas. Det omskrivna och just nu aktuella hotet från talibangrupper är bara ett av de många problem som den nya demokratiska regeringen under president Zardari (make till den mördade Benazir Bhutto) har att brottas med. På grund av det ökande motståndet mot USA i Afghanistan har Pakistan hamnat i centrum av det storpolitiska spelet och blivit ett nyckelland för USA i regionen – och därmed även för EU.
Men åter till kvinnorna från Quetta, Ratna, Mariam, Zeleha, Yasmeen i sina stora färggranna sjalar, nervösa och upprymda inför mötet med okända människor. Men så starka. Vi hälsar på varandra, det vill säga Britt-Marie och Lena hälsar dem i hand. Ilyas och jag får nöja oss med en närmast omärklig huvudrörelse och en hastig blick. Att röra vid en man är närmast otänkbart i deras kultur. Men de döljer inte sitt ansikte genom att hålla för sjalen, något som många kvinnor gör vid åsynen av en man.
I våra intervjuer med var och en av dem berättar de om sina liv och sina villkor. En av de båda vuxeneleverna växte upp i mångmiljonstaden Karachi och giftes bort till en släkting i en by utanför Quetta. Nu bor hon där, långt borta från sin egen familj och utlämnad åt mannens familj. Hur är det, undrar vi. Man får vänja sig, är hennes svar. Hon har nu fått möjlighet att studera. Hon och flera på samma gata får de allra mest grundläggande kunskaperna i att läsa, skriva och räkna. Samtidigt får de kunskaper om hälsa och hygien, miljö och barns och kvinnors rättigheter. Hon är intensivt medveten om de orättvisor som kvinnor utsätts för. Hon ser – och det är ett samstämmigt budskap från alla vi talar med – utbildning är ett avgörande steg för att förändra sin egen situation, men också för att förändra de traditionella synsätt som håller kvinnor fångna i band som är mycket starkare än synliga bojor.
Jag tänker på de fantastiska kvinnor jag mötte under en resa i Nicaragua för ett antal år sedan. Starka, modiga och medvetna mitt i en förtryckande machokultur. Samma styrka möter jag hos de kvinnor vi möter här, i en annan omgivning, i en patriarkal kultur med så annorlunda förtecken. Det känns hoppfullt.
De här dagarna har vi träffat fyra unga kvinnor, två lärare och två studerande vid vuxencenter i XXX i Balochistan nära gränsen mot Iran. Efter säkerligen många diskussioner i släkten och övertalning från våra vänner i BLLF Society Balochistan hade de fått tillstånd av familjen att under beskydd av två manliga släktingar resa den långa vägen till Mirpurkhas i Sindh, en 23 timmar lång resa först i skraltig buss på usla vägar, sedan tåg och buss igen. Tillsammans med dem kom fyra män, personal från Quetta-kontoret, som vi inbjudit för att informera oss om organisationens arbete med skolor och vuxenutbildning i Balochistan.
Arrangemanget har varit ett försök från vår sida att kompensera det faktum att vi denna gång inte kan besöka Quetta och det område där BLLFS har sin verksamhet. Säkerhetsläget är uselt även där, som ni säkert känner till, och befolkningens rädsla är stor, inte bara för extremisters våldsattacker utan lika mycket för militärens övergrepp mot människor som betraktas som misstänkta. Balochistan är en till ytan stor provins med rika naturresurser, men är samtidigt den allra fattigaste av Pakistans fyra provinser. Utbildningsnivån är extremt låg. Resurserna – olja, gas, kol, mineraler - är fortfarande bara till en liten del exploaterade, och vinsterna går inte till befolkningen utan gynnar i stället framför allt Punjab, den rikaste – och folkrikaste – av provinserna. Punjaberna dominerar statsförvaltningen, politiken och framför allt militären. Detta faktum har alltsedan Pakistans tillkomst 1947 skapat starka spänningar mellan Punjab och de tre andra provinserna, spänningar som ständigt hotar att slita sönder den folkrika staten med dess 170 miljoner invånare.
Om detta kan mycket sägas. Det omskrivna och just nu aktuella hotet från talibangrupper är bara ett av de många problem som den nya demokratiska regeringen under president Zardari (make till den mördade Benazir Bhutto) har att brottas med. På grund av det ökande motståndet mot USA i Afghanistan har Pakistan hamnat i centrum av det storpolitiska spelet och blivit ett nyckelland för USA i regionen – och därmed även för EU.
Men åter till kvinnorna från Quetta, Ratna, Mariam, Zeleha, Yasmeen i sina stora färggranna sjalar, nervösa och upprymda inför mötet med okända människor. Men så starka. Vi hälsar på varandra, det vill säga Britt-Marie och Lena hälsar dem i hand. Ilyas och jag får nöja oss med en närmast omärklig huvudrörelse och en hastig blick. Att röra vid en man är närmast otänkbart i deras kultur. Men de döljer inte sitt ansikte genom att hålla för sjalen, något som många kvinnor gör vid åsynen av en man.
I våra intervjuer med var och en av dem berättar de om sina liv och sina villkor. En av de båda vuxeneleverna växte upp i mångmiljonstaden Karachi och giftes bort till en släkting i en by utanför Quetta. Nu bor hon där, långt borta från sin egen familj och utlämnad åt mannens familj. Hur är det, undrar vi. Man får vänja sig, är hennes svar. Hon har nu fått möjlighet att studera. Hon och flera på samma gata får de allra mest grundläggande kunskaperna i att läsa, skriva och räkna. Samtidigt får de kunskaper om hälsa och hygien, miljö och barns och kvinnors rättigheter. Hon är intensivt medveten om de orättvisor som kvinnor utsätts för. Hon ser – och det är ett samstämmigt budskap från alla vi talar med – utbildning är ett avgörande steg för att förändra sin egen situation, men också för att förändra de traditionella synsätt som håller kvinnor fångna i band som är mycket starkare än synliga bojor.
Jag tänker på de fantastiska kvinnor jag mötte under en resa i Nicaragua för ett antal år sedan. Starka, modiga och medvetna mitt i en förtryckande machokultur. Samma styrka möter jag hos de kvinnor vi möter här, i en annan omgivning, i en patriarkal kultur med så annorlunda förtecken. Det känns hoppfullt.
No comments:
Post a Comment