Vart är Iran på väg? Reform eller revolution? Kollaps och splittring av landet?

Nedanstående artikel skrevs i juni efter första vågen av demontrationerna i Iran som skedde i prtoest mot valfusken i den iranska president valet. Eftersom protesterna fortsätter och regimen har ännu inte fallit analysen är fortfarande aktuellt.

M. Baloch

---------------------------------------------------------------

Vart är Iran på väg? Reform eller revolution? Kollaps och splittring av landet?

Baloch Community – Sweden fördömer starkt våldet mot Irans befolkning som utövas av den iranska totalitära styrande prästerskapet med Khamenei i spetsen.

Vi balocher som utgör ca 5-7% av Irans befolkning har utsatts för daglig trakassering, diskriminering och våld från de styrande mullorna i Iran i mer än 30 år. Den huvudsakliga förklaringen är att balocher, till skillnad från de styrande prästerna, tillhör sunnigrenen av islam. En annan förklaring är att vi är en etnisk folkgrupp som har vårt eget landsområde, historia, kultur och språk. Vi finner inte oss att styras från Tehran och att betraktas som 3:e och 4:e klassens medborgare. Regimen och det styrande folket (perserna) både de inom makten och dem som är i opposition är inte mogna att acceptera lika rättigheter för andra folkgrupper. Kritiska röster tystas ner med våld och anklagelser såsom landsförrädare,USA agenter m.m. haglar över så fort man protesterar.

Shahen som styrde landet fram till 1979 försökte att assimilera balocherna och andra minoriteterna i Iran. Han drömde om ett enat Iran med en enad kultur och en enhetlig stor nation dvs. perserna. Resten av befolkningen (azerier, kurder, balocher, araber, turkmaner, gilakier, lorer, m.fl.) som utgör mer än 60 % av landets befolkning och som har sina egna språk, kultur, historia och i balochernas- och kurdernas fall annan religion än den styrande folkgruppen (dvs. perserna) erkändes inte som egna nationer med egna identiteter. Det dröjde inte länge att den USA-stödda shahen Muhammad Reza Pahlavi av Iran störtades och flydde från landet undan ett folkligt uppror i januari 1979. Han hann inte förverkliga sina drömmar om ett enat och enhetligt Iran. Därmed avslutades den sista dynastin av monarkistyret.

Flera olika kategorier av samhällsskiktet deltog i folkresningen 1979 såväl vänsterinriktade och liberaler som islamiska fundamentalister med ledning av den landsflyktige shiamuslimske religiöse ledaren Ayatollah Khomeini. Det var Khomeini som senare grundade det islamiska styret i landet. Den landsflyktige Khomeini återvände till Iran den 1 februari 1979. Kort efter hans ankomst från Paris föll resterna av shahens regim samman, och Khomeinis styrkor tog kontroll över revolutionen. Armén förklarade sig neutral, och shahens regering avgick. Den 11 februari 1979 hade den islamiska revolutionen segrat, även om det skulle dröja ytterligare något år innan shiaprästerskapet hade undanröjt alla politiska konkurrenter och hinder.

Jag kommer att beskriva nuvarande politiska systemet i landet för att sedan analysera de olika scenarier som kan inträffa som ett resultat av de senaste tidens massprotesterna framförallt i Teheran. Dessutom kommer fram alltfler exempel på en djup klyfta inom den styrande eliten i landet. Allt tyder på att landets ledarskap är splittrat och även profiler inom den islamiska republikens innersta maktelit underblåser den politiska kampen.

Hur styrs Iran efter revolutionen 1979?
Först en kort beskrivning av olika maktorgan/institutioner i landet som bygger på Valaayate faghih styret. Valayate faghih är Khomeinis egen påhitt och har ingen stöd av andra grenar av islam t.ex. sunnimuslimer.

Expertförsamlingen (Majlis-e- Khobregan)
Ska egentligen väljas av väljarna och godkännas av Väktarrådet. Men i själva verket var det Khomeini som valde dem för första gången. Rådet består av 88 shia muslimska präster. Dessa 88 mullorna ska egentligen välja den högste ledaren som ersätter Khamenei efter hans död. Men Khamenei i likhet med Khomeini kommer att rekommendera sin efterträddare själv i praktiken.

Den högsta religiöse ledaren
Den högsta politiska och religiösa makten i Iran innehas av den religiöse ledaren (Vali-e-faqih) som står över både presidenten och parlamentet. Ayatollah Khomeini innehade denna ställning fram till sin död 1989. Efter Khomeinis död tog Ayatollah Ali Khamenei över posten som den andlige ledaren. Ledaren utses på livstid av expertförsamlingen (Majlis-e- Khobregan), som dock har rätt att avsätta honom under särskilda förhållanden. Ledaren är den mäktigaste och okränkbara maktpositionen i landet.

Ledaren utser chefen för radio och TV, medlemmarna för Medlarrådet (se nedan)
samt chefen för rättsväsendet. Dessutom utser han 6 av 12 medlemmarna av
Väktarrådet som är det mäktigaste maktorganet efter ledaren själv. Ledarens ord är heliga och får inte ifrågasättas. Khomeini hade denna position och han rekommenderade Ali Khamenei att ersätta honom efter hans död. Khamenei som för närvarande har denna position hade inte den högsta religiösa titeln "Ayatollah" (enligt shia tron) utan han var en ”Hojat-al-islam” dvs. en lägre grad av religiöst ledare. Att han fick ersätta Khomeini trots det, berodde på att han hade
goda relationer med Khomeini under perioden som president.

Väktarrådet (Shura-ye-Negahban)
Väktarrådet fyller en lagrådsliknande funktion och har som uppgift att tolka grundlagen liksom att granska all lagstiftning som antas av parlamentet. Det är Väktarrådet som avgör om lagarna är förenliga med islamisk rätt. Väktarrådet granskar också kandidater inför val till parlamentet, presidentposten samt val till expertförsamlingen. Väktarrådet består av 12 personer, varav sex teologer som utses av Ledaren och sex jurister som utses av parlamentet. Med de rekommenderas av Ledaren!

Presidenten innehar den verkställande makten som väljs i mandatperioder om fyra år. Samma person kan vara president högst två mandatperioder i följd. Presidentkandidaterna måste dock godkännas av Väktarrådet. Det innebär att vem som helst inte kan ställa upp som presidentkandidat utan att passera Väktarrådet's filter. Dessutom måste presidenten tillhöra shia grenen av islam. Det betyder att en stor del av befolkningen (balocher, kurder, turkmener, m.fl.) som är sunnimuslimer får inte kandidera som president.

Parlamentet (Majlis-e-Shura-ye-Islam) har 290 ledamöter som väljs av folket men kandidaterna måste godkännas av Väktarrådet innan de får ställa upp i valet. Parlamentet har den lagstiftande makten i Iran. Men lagarna måste godkännas av Väktarrådet innan de tillämpas. Väktarrådet har vetorätt.

Medlarrådet eller Kabinettet
För att lösa tvister mellan parlamentet och väktarrådet finns det ett särskilt "råd för fastställande av ändamålsenlighet", "Council for determination of Expediency" eller "Shura-e-Maslahat" med 31 ledamöter. Rådet, som inrättades 1988, har under åren kommit att få ökad makt och i praktiken utvecklats till ett slags kabinett till Ledaren med stort inflytande över riktlinjerna i Irans politik. Ordförande i rådet är den tidigare presidenten Rafsanjani som är numera ovän med både Ledaren och den sittande presidenten Ahmadinejad.

Säkerhetsrådet och väpnade styrkorna är viktiga kontrollorgan för att slå ner kritiska röster. De styrs av den Ledaren.

Analys
Beskrivningen ovan visar att all makt kretsar kring den högsta Ledaren som står i centrum och har sitt finger i allt. Sedan många år finns en maktkamp inom prästerskapet. På ena sidan står så kallas reformisterna med ledning av bland andra förra presidenten Mohammad Khatami och nuvarande presidentkandidaten som hävdar att ha vunnit valet dvs. Mousavi. Det är Mousavi som leder det pågående upproret. På andra sidan står den konservativa falangen med nuvarande presidenten Ahmadinejad som frontfigur. Ahmadinejad och den s.k. konservativa falangen uppbackas av ledaren Khamenei. Andra aktörer och spelare är den mångmiljardären och förra presidenten Rafsanjani som har olika tunga poster. Han är bl.a. ordförande i det mäktiga medlarrådet. Han står numera närmare reformisterna och blivit osams med både presidenten Ahmadinejad och Ledaren Khamenei. Han riskerar därmed att inte bli omvald som ordförande för medlarrådet eftersom ordföranden av medlarrådet utses av presidenten och presidenten är ju hans ärkefiende. Därför måste Rafsanjani göra allt för att få bort Ahamadinejzad från presidentposten. Han har även börjat att ifrågasätta rollen som Ledare(Valayat-e faghih).

Skillnaden mellan dessa falanger är hårfint. Båda falangerna står för diktaturstyre och vill bevara det nuvarande präststyret i landet. Striden handlar om makt och pengar men inte om demokrati eller mänskliga rättigheter. Båda falangerna har begått brott mot mänskliga rättigheter, är medbrottslingar och medansvariga till 1000-tals iraniers avrättningar under de 30 åren som de har styrt landet. Båda falangerna står för förtryck av oliktänkande, etniska- och religiösa minoriteter såsom balocher, kurder, azerier, araber, mfl. Trots maktkampen och den senaste ljupa sprickorna i ledningen har de ett gemmensamt mål och en viktig uppgift: det är att bevara den nuavarande präststyret i någon form. Ingen av dessa grupper tjänar på ett totalt systemskifte. Vid ett totalt maktskifte till förmån för folket och folkvalda organ blir deras tid räknade. De är medvetna om det. Därför kommer de att använda mycket våld för att behålla makten och systemet. De har heller inga vänner/länder i världen som är villiga att ta emot dem som politiska flyktingar om de måste fly landet som Shahen gjorde efter störtandet! För iranska minoriteter, speciellt för oss balocher, spelar det ingen roll vilken fallang som vinner maktkampen. Att välja bland dessa alternativ är att välja mellan pest och kolera.

Efter de senaste årens maktkamp mellan dessa falanger och folkets senaste uppror har sprickan ökat markant. Det finns stora möjligheter till en grundligt förändring i Iran som kan gå i två huvudriktningar:

Inriktning1. En förändring/reformering av ovan beskrivna politiska styrsystemet i Iran;

Den högsta ledaren Khameneis trovärdighet har minskat bland en del av prästerskapet och folket. En viktig anledning till detta är att han tagit ställning i maktkampen och blivit en del av den istället som förväntas av rollen som att vara den viktiga sammanhållande punkten. Han har tagit ställning för den konservativa falangen med Ahmadinejad som frontfigur. Därför vill de s.k. reformisterna ta bort honom och även ifrågasätter hans ämbete. De reformvänliga och även Rafsanjani vill vara en del av den högsta makten. Det finns ett gemmensamt mål för båda falangerna och det är att rädda det islamiska styret innan det är för sent. Det kan endast ske om dem inser faran och kompromissar om makten och genomför ingående förändringar/reformer i strukturen som ska leda till delning av makten mellan den innersta kretsarna av båda falangerna. En viktig förändring som skulle kunna tillgodose reformisternas krav/önskemål är att ersätta rollen som ”Den högsta Ledaren” med ett råd bestående av 3-5 mäktiga präster från båda falangerna. Det i sin tur kan ledda till mindre justeringar av andra maktorgan. På så sätt kommer reformvännerna in i den högsta ledningen. Det är det enda sättet att rädda det islamiska styret. Självklart måste de även göra om presidentvalet för att tillgodose folkets krav och återskapa lugnet på gatorna.

Inriktning 2. Revolution som kan ledda till att landet kollapsas/splittras

Om det inte sker någon förändring/reformering av maktstrukturen enligt inriktning 1 som beskrevs ovan samt att valet inte görs om finns det en stor risk att folkmassorna fortsätter att demonstrera och den konservativa falangen svarar men ännu mer våld och blodbad. Våldet trappas upp reellt. De konservativa gör sitt yttersta att slå ner motståndet. Ledarna för reformisterna även Mousavi och ev. Rafsanjani och Khatami gripps och fänglas. Reformisterna har två val: Att erkänna sig besegrade och kliva ur makten eller att uppmanna folket att kämpa vidare. Hittills har ingen av falanger vikit sig från sina ställningar. Reformisternas enda vapen är folkmassorna som är trötta på hela det islamiska styret. De använder reformisterna som ursäkt för att komma ut på gatorna och visa sitt missnöje och vrede. De konservativa har de bevänade styrkorna, Basiji milisen och om de inte räcker hämtar de legosoldater från Hizbollah i Libanon(enligt vissa uppgifter har de redan gjort). Situationen kan bli okontrollerbar för båda fallangerna. Nya radikala ledare kan dyka upp ur folkmassorna som inte lyder de styrande eller reformisternas order. Då hamnar vi en situation som revolten 1979. Regimen kollapsar oc hdet blir kaotisk. Maktvakuum blir ett faktum. Olika exilgrupper såsom Mujahdin med sätte i Irak, Shah anhängare, vänster grupper m.fl. De förtyckta minoriteterna utnyttjar maktvakuumet och kan utroppa sig självständiga eller autonoma som den irakiska Kurdistan.

Klart är att det inte finns en stark, självklar och enad opposition utanför nuvarande maktblocken. Det gäller både bland iranier inne i Iran och iranier i exil. Det är den största skillnaden mot revolutionen 1979 som leddes utifrån Iran av den landsflyktige Khomeini. Därför finns det en stor risk (möjlighet för minoriteterna) att olika folkgrupper går åt olika håll. Det finns starka viljor bland Azerier som är den näst största folkgruppen efter perserna att bilda egen republik eller ansluta sig till före detta sovjet republiken Azerbadjan. Kurderna och Balocherna som är sunnimuslimer och har varit de största förlorarna efter revolutionen vill heller inte nöja sig med någon form av begränsad lokalt självstyre med fortsatt persisk styrning från Teheran. De vill också befria sig från decennier av diskriminering och förnedring av persiskt våld.

Om vi hamnar i inriktning två dvs. landet drabbas av inbördeskrig finns det en stor risk att oron sprider sig till redan ostabila granländer såsom Pakistan, Afghanistan, Irak, Turkiet, mfl. Azerierna finns i minst två länder. De är turkar och uppbackas av både Turkiet och republiken Azarbadjan. Kurderna finns också i flera länder (Iran, Irak, Turkiet och Syrien). Balocherna är delade mellan länderna Iran, Pakistan och Afghanistan. Det finns starka krafter att förena dessa tre delar till en ”Great Balochestan”. Balocherna hade ju egen stat fram till 1948 då den nybildade Pakistan ockuperade landet och annekterade Balochestan med våld. Detta skedde med Englands goda minnen som stödde den muslimiska ledaren och grundaren av Pakistan dvs. Mohammad Ali Jinnah. Det finns redan några år tillbaka pågående konflikter i Pakistan mellan balocherna å ena sidan, som vill ha självstyre från Punjabi dominerade Pakistan och militären samt mellan Pakistans militär och parstonerna som befolkar stora delar av Pakistan och Afghanistan. Talibanerna består till stora delar av parston folkgruppen som vill bilda staten "Parstonestan". Turkmenerna och araberna i Iran har liknande situation som balocher, kurder och azerier.

I nuläget finns varken acceptans bland västmakterna eller Irans granländer för en radikal förändring av den politiska kartan i mellanöstern och Sydasien. Därför kommer granländerna att blanda sig in i Irans inbördeskrig genom att stödja olika folkgrupper.

Vi balocher (inklusive jag själv) vill hellre se en förändring av den politiska kartan i området dock helst utan våld, krig och massakrer. Jag är för enighet och samarbete över nationsgränserna i alla former på samma sätt som man har i Europa. Jag ser samarbetet som en förutsättning för framgång och överlevnad av små nationer i den globala världen men det ska ske på frivilligt basis, på lika villkor och med ömsesidig respekt för varandras rättigheter. Jag är inte för den nuvarande ordningen att tvinga olika folkgrupper med vapenmakt att bilda ett land. Nuvarande gränserna är en avart och resultat av den felaktiga politiken som fördes av kolonialismen med England i spetsen.

Vi får inte glömma att fram tills 50 år sedan var det krig i Europa. Men när man, efter 2:a världskriget, löste gräns- och nationsonflikterna ledde det till bildandet av den europiska samarbetet EU och långvarig fred. Detta var inte möjligt innan dess med tre stora makter (england, tyskland och Frankrike) som ville styra andra mindre nationer i Europa.

Det är dags att västmakterna och USA rättar till sina historiska misstag och vaknar upp. De är viktigt att västmakterna och alla demokratiska och liberala krafter stödjer en långsiktig hållbar och sunt förändring istället för att stötta diktaturstater för att tillgodose sina kortsiktiga ekonomiska intressen. Jag försäkrar och lovar att naturresurserna såsom oljan som väst är beroende av kommer inte att försvinna vid bildandet av nya stater. Tvärtom, de nybildade staterna behöver tillgodose sina ekonomiska behov genom att sälja olja och andra naturtillgångar. Vi har många exempel efter sovjet unionens kollaps. Azerbajan säljer ju inte mindre olja bara för att de är fria från den ryska kommunismen utan tvärtom!


M. Baloch

Baloch Community – Sweden

Stockholm 2009-06-22


Kontakt: Baloch.community.se@gmail.com och Baloch_community@yahoo.com

Web-blogg: http://baloch-community-sweden.blogspot.com/

---------------------------------------------------

Här är en lista på några av Baloch Community:s skrifter