Vi är inte i Afghanistan för att vinna ett krig, utan för att vara med och bygga en fred. Och fredsbyggande i samhällen som förstörts och slitits sönder av decennier av krig är sannerligen ingenting som klaras av på en kafferast eller har någon enkel väg till framgång.
Jag känner en stolthet över att Sverige under åren har varit en nation som haft den politiska kraften att ställa upp också i situationer som ibland framstått som alldeles hopplösa.
Så var det när Sverige sade ja till FN:s vädjan att skicka trupper till ett Kongo . Vi hade inga egna intressen i Kongo, landet låg långt borta och svårigheterna var enorma. Ändå råder det nog ingen tvekan om att den väpnade FN-insatsen förhindrade en långt värre utveckling. Ibland får det vara gott nog.
När vi 1993 beslutade att sände en svensk bataljon rakt in i det brinnande kriget i Bosnien visste ingen hur det skulle sluta. Idag, ett halvt decennium efter fredsavtalet i Dayton, finns fortfarande en EU-styrka kvar i Bosnien. Och svenska soldater finns fortfarande kvar i Kosovo.
Att bygga fred är i grunden en fråga om politisk och ekonomisk utveckling, men där det fortfarande finns de som vill spränga fredens förutsättningar i luften krävs också en uthållig och robust säkerhetsnärvaro. Så har det varit i alla fredsoperationer – och så är det också i dag i Afghanistan.
Vi har – inte minst från svensk sida – under 2009 och 2010 lagt ner betydande möda för att ge fredsinsatsen i Afghanistan en bredare och bättre inriktning. EU-politiken för fredsbyggandet i oktober 2009, London-konferensen i januari och Kabul-konferensen i juli var viktiga milstolpar.
Det har varit ett arbete som fokuserat på hur vi skall klara de politiska och ekonomiska utmaningarna. Men jag döljer inte att arbetet komplicerats av de som mest velat fokusera på antalet internationella soldater i landet. Och tal om totalt tillbakadragande är förödande för fredsarbetet.
Min klara uppfattning är att det är uthålligheten i den internationella militära insatsen snarare än någon viss omfattning av denna som är avgörande för den politiska utvecklingen.
Jag ser inga förutsättningar för att med enbart massiva förstärkningar "vinna" militärt i Afghanistan, men signaler om snabba och omfattande tillbakadraganden spelar talibanerna i händerna och gör det nästan omöjligt att lyckas med de förstärkta politiska, ekonomiska och humanitära fredsinsatser som det internationella samfundet nu är inriktat på.
Under de gångna fyra åren har den svenska insatsen i Afghanistan haft brett stöd i vår riksdag. Socialdemokraterna har fullföljt en ansvarsfull och internationalistisk tradition.
Vänsterpartiet har haft en fundamentalt avvikande linje. Den har varit en produkt av deras närmast genetiska anti-amerikanism. Deras senaste riksdagsmotion är ett smaklöst dokument som inte innehåller ett enda kritiskt omdöme om talibanerna.
Nu har socialdemokraterna anslutit sig till vänsterpartiets linje att Sverige skall sätta ett tidigt slutdatum för vårt militära stöd till fredsarbetet och Ohlys glädje över en politisk signal som är förödande är inte att ta fel på. Sverige sticker med svansen mellan benen.
När Mona Sahlin återkom från sin resa till Afghanistan var hon tydlig med att hon inte träffat någon afghan som ville att de internationella styrkorna skall lämna snabbt. Men här hemma träffade hon Lars Ohly med en annan linje.
Det säger sig självt – och det var det som var ett av budskapen från Kabul-konferensen – att vi hoppas att det skall vara möjligt att gradvis skifta över den militära insatsen till att utbilda och understödja de afghanska säkerhetsstyrkorna så att de kan ta över det övergripande ansvaret. Det har vi också delvis redan börjat göra.
Men även detta kommer – på samma sätt som på Balkan – att kräva en viss militär närvaro under relativt lång tid. Omfattningen och inriktningen av denna får bedömas löpande, i nära samråd inte minst med den afghanska regeringen och i samklang med inte minst FN:s strävanden.
Får alliansregeringen förnyat förtroende kommer vi att fortsatt sträva efter en bred parlamentarisk förankring av insatsen i Afghanistan. Vi kommer att vara öppna för samtal på samma sätt som förut.
Så tycker jag att en ansvarig nationell och ansvarstagande internationell politik för Sverige formas bäst. Det handlar inte minst om vårt anseende i världen.
Vi får inte låta vår freds- och utrikespolitik dikteras av ytterkantspartier vars grumliga motiv tyvärr är alltför uppenbara.
CARL BILDT (M)
utrikesminister
Källa:http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/s-spelar-talibanerna-i-handerna_5227001.svd
No comments:
Post a Comment