Mohamed Omar
I boken Terrorismens historia gör journalisten Björn Kumm, känd från radions P1, nedslag i det politiska våldets historia.
Vi möter grupper från en rad länder och tidsepoker. Det visar sig att terrorism är ett universellt fenomen som funnit utövare i alla kulturer och religioner. Stort utrymme i boken ägnas den mycket omfattande judiska terrorismen – från seloterna till Sternligan och våra dagars statsterrorism och utomrättsliga avrättningar. Författaren skriver inte bara om grupper som skapat oro i sin omvärld, utan sätter dessutom in dem i sitt politiska och sociala sammanhang.
Boken gavs ut första gången 1997 och därefter i en ny reviderad och utökad upplaga 2002. I den nya upplagan finns ett kapitel om terrorattackerna mot World Trade Center den 11 september 2001. Tyvärr nämner inte Kumm någonting om all den seriösa forskning som pekar mot att 9/11 var ett insider jobb, en s. k ”false flag operation”. För den som vill sätta sig in i den litteraturen rekommenderas Motsägelser om 11 september av teologiproffesorn David Ray Griffin, utgiven på svenska av Alhambra förlag.
Vid min läsning av Kumms bok fastnade jag för begreppet ”anarko-humanism” som används för att beskriva den egyptiske filosofen Sayyid Qutbs ideologi. Jag anar att innebörden har att göra med muslimens absoluta frihet gentemot alla världsliga makter, en hållning som alltid fascinerat mig hos muslimer som tar sin tro på allvar. Den som gör Gud allena till sin auktoritet blir fullkomligt fri från beroende av andra människor. Kanske är detta en av anledningarna till att makthavare tenderar att frukta islam.
Qutb brukar räknas till den radikala islamismens främsta tänkare. Hans bok, Milstenar (1964), kallas ofta för den islamistiska versionen av Lenins Vad bör göras? (1902). Kumm refererar till en artikel av den amerikanske sociologen Mike Davis i tidskriften New Left Review, ”The Flames of New York”, som källa. Men när jag läser artikeln finner jag ingenting om anarko-humanism förutom i not 28. Det verkar som att jag måste läsa två böcker till för att få reda på vad begreppet innebär.
Robert Worth, ‘The Deep Intellectual Roots of Islamic Terror’, New York Times, 13 October 2001; and Anthony Shadid, Legacy of the Prophet: Despots, Democrats, and the New Politics of Islam, Boulder 2001, p. 58. For a balanced assessment of Qutb’s thought—a fascinating combination of anarcho-humanism and Koranic chiliasm—see Ahmad Moussali, Moderate and Radical Islamic Fundamentalism, Tallahassee 1999, chapter 5.
Men en sådan miss gör inte Kumm mindre trovärdig. Han är definitivt på rätt spår i sina slutsatser. Skarp kritik från sionistiskt håll talar för det. Och åsiktsregistrering hos Säpo. I en intervju i tidningen Proletären (2008-08-27) säger han att kriget mot terrorismen har ersatt kriget mot kommunismen och blivit en ursäkt för makthavarna att övervaka sina undersåtar.
MO: I din bok skriver du att ”terrorism är den svages form av krigföring”. Vad är terrorism? Går det överhuvudtaget att definiera? Det heter att den enes terrorist är den andres frihetshjälte.
BK: Terrorism är en ytterligt löslig term, som används på ett förolämpande sätt mot politiska motståndare, även om man själv använt samma metoder. På senare tid har man börjat ange en skillnad mellan terrorism och legitimt användande av våld. Militärer, hävdas det, låter inte våldet drabba civila. Om så sker, beror det på beklagliga misstag, vilket går under beteckningen ”collateral damage”.
MO: Du skriver om seloterna, Masada och de judiska upproren mot Rom. När judarna själva har denna erfarenhet varför har de ändå så svårt att förstå palestiniernas kamp?
BK: Det finns en israelisk tradition som hyllar den motståndskamp som bedrevs i antikens Palestina mot det romerska imperiet. Israeliska fallskärmsjägare har ett slags initieringsrit vid Masada där de sista judiska motståndsmännen begick kollektivt självmord år 73 (enligt den kristna tideräkningen). Judiska fascister, bland dem Abba Achimeir (som ville se en judisk Mussolini), i det brittiska NF-mandatet Palestina kallade sig på 1930-talet med stolthet biryonim, vilket faktiskt betyder ”terrorister” i åminnelse av de seloter som tillgrep våld mot romerska myndighetspersoner och deras judiska kollaboratörer. Det finns också en israelisk självbild av judarna som utsatta och underlägsna, David ständigt angripen av en väldig Goliat. Som Sveriges ärkebiskop emeritus, K-G Hammar, påpekar, har minnet av Förintelsen lärt dagens Israel en enda läxa: att aldrig mer bli underlägset, aldrig mer utsättas för Auschwitz. Palestinierna ingår då i en jättelik arabisk, muslimsk konspiration, och Hizbollah och Hamas ses som fjärrstyrda pjäser i ett ont spel, inte som legitima motståndskämpar.
MO: Det är känt att USA har mordpatruller i Iran och samarbetar med bl. a terrorgruppen Jundullah. De visar med all önskvärd tydlighet att deras egen terror inte är målet för ”kriget mot terrorismen”.
BK: Om terrorgruppen Jundullah är jag dåligt informerad. Men ”kriget mot terrorismen” kan uppenbarligen föras på många olika sätt. Bilbomber i Beirut har inte varit någon exklusiv metod för palestinier eller libanesiska grupper som Hizbollah utan har tillgripits både av Israel och USA.
MO: 1948 planlade och genomförde den sionistiska Sternligan mordet på FN:s utsände medlare, Folke Bernadotte. Trots detta och många andra terrordåd från sionistiska organisationer och sedan efter Israels bildande, av den sionistiska staten, har världssamfundet inte vidtagit några som helst åtgärder mot sionisterna. När jag skulle skicka pengar till min svärmor i Kenya stoppades transaktionen eftersom jag heter Mohamed. Personer med judiska namn har inte samma problem. Vad beror det på?
BK: Efter 11 september har det så kallade världssamfundet bestämt sig för att ”islamister” ligger bakom det mesta av vad som betecknas som terrorism. Minnet är kort. Sternligans ledande medlemmar blev män i den israeliska staten, Yitzak Shamir som planlade mordet på Bernadotte blev både utrikesminister och så småningom Israels premiärminister.
MO: CIA har varit inblandade i många terroraktioner. Kan man karaktärisera CIA som en terroristorganisation?
BK: Om man definierar terrorism som ”den svages krig” blir det svårt att hävda att världens militärt starkaste nation skulle bedriva sin kamp ur ett underläge. Men om USA vill betraktas som rättsstat, är det svårt att officiellt stå bakom avlivandet av politiska motståndare. Alltså uppdrar man mördandet åt sina spionorganisationer. CIA har tidvis, framför allt på 1970-talet, utsatts för hård kritik, inte minst i den amerikanska kongressen och tvingats ge avkall på en del av sina aktioner, som om man beskriver tillvägagångssättet utan tvekan kan beskrivas som terrorism.
MO: När är det tillåtet för en politisk rörelse att ta till vapen? Finns det en moral som står över statens lagar? Hur har man resonerat genom tiderna?
BK: Om Sverige ockuperas, är det legitimt att gripa till vapen mot ockupanten. För motståndskampen fanns till och med instruktioner i telefonkatalogen, vilket Sveriges förre utrikesminister Sten Andersson aldrig försummade att påpeka. Jag minns att man på 1970-talet förde en intensiv, mycket svensk debatt om motståndskampen i Sydafrika. Att Sverige skulle förse African National Congress och dess militära gren Umkonto we siswe med vapen var otänkbart. Vad vi inte visste var att Sveriges regering faktiskt slussade pengar till ANC som använde dem för att bistå familjer till dömda motståndsmän (därmed sparade befrielseorganisationen pengar som kunde användas för anskaffning av vapen). Med dagens lagstiftning, sådan den just nu tillämpas i en rättegång i Malmö mot Al Aqsa spannmål och dess humanitära insatser, skulle miljonerna till ANC ha betecknats som stöd till en terroristorganisation.
MO: Japanerna använde sig av Kamikaze under andra världskriget. Palestinier och andra har använt självmordsbombare. Det tycks vara ett universellt fenomen. Jag tror att självmordsbombaren har sitt ursprung i den traditionelle krigaren som rusade rakt mot fiende på slagfältet fastän han visste att han skulle dö. Vad tror du?
BK: Det finns en viktig skillnad mellan att riskera livet i ett fältslag och att planera attentat där själva poängen är att attentatsmannen (eller -kvinnan) dör. Den tyske journalisten Christoph Reuter har i sin bok Mitt liv – mitt vapen beskrivit självmordsbombandets historia. Tydligen finns en shiitisk tradition som går ut på att offra sig själv och som funnit det lättare att acceptera tanken på självmord, vilket enligt experterna är förbjudet i Koranen. Senare har också sunni-muslimer accepterat tanken att den här sortens attentat kan ingå i motståndskampen och att självmördaren får status av martyr. Jag tycker att Reuters bok egentligen borde heta Min död – mitt vapen, eftersom det är sin egen död som självmordsbombaren använder som sitt yttersta vapen. Hur ska man lyckas avskräcka någon som är inställd på att dö? Med vilket straff ska man hota en sådan person? Efter 11 september talade högre amerikanska militärer med viss beundran om dessa motståndare, perfekta soldater, som var beredda till allt, inklusive vad man brukar kalla ”den yttersta uppoffringen”. Amerikanska soldater tycktes föredra att bedriva krig från luften eller från ointagliga stridsvagnar.
meinhof1MO: Röda arméfraktionen, Baader-Meinhof, samarbetade på sin tid med Palestinarörelsen. Vad tror du om förutsättningarna för allianser, gemensamma attentat, utförda av vänstergrupper ihop med grupper med islamistisk prägel?
BK: Den palestinska motståndsrörelsen var på 1970-talet knappast islamistisk till sin karaktär. Det fanns nog ett gemensamt marxistiskt språk, eller åtminstone språkbruk, som gav PFLP och Baader-Meinhof möjlighet att kommunicera. I dag tror jag man står mycket långt från varandra.
MO: S. k ”terrorister” säger sig nästan alltid kämpa för de fattiga och förtryckta. Men i många fall kommer de själva från välbärgade och etablerade familjer. I din bok beskriver du hur Baader-Meinhof-ligan identifierade sig med de förtryckta i Tredje världen. Horst Mahler skrev att de inte kände sig som tyskar utan ”snarare som en femte kolonn för Tredje världen i imperialismens centrum”. Vilken roll spelar identifikationen i ”terroristens” psyke?
BK: Det är naturligtvis en tillgång att kunna identifiera sig med världens fattiga och förtryckta. Det gör man, som du påpekar, i de bästa familjer. Tyvärr tror jag inte att världens fattiga och förtryckta förstod eller ens kände till vad Baader-Meinhof höll på med, och kampen för RAF:s del övergick ju mycket snabbt till ett slags ställningskrig där det gällde att befria redan fängslade kamrater. Morden på ledande bankirer, domare och inte minst kidnappningen av den ostraffade krigsförbrytaren Hanns-Martin Schleyer 1977 var symboliska aktioner mot det otillräckligt avnazifierade tyska samhälle Baader-Meinhof bekämpade. Men varken de förtryckta i tredje världen eller de arbetande massorna i Europa (som Baader-Meinhof beskrev som korrumperade anpasslingar) tycks ha förstått finessen med dessa terroristaktioner.
MO: På sidan 247 i din bok finner jag ett mycket intressant begrepp. Du nämner att den egyptiske islamisten Sayyid Qutbs ideologi har betecknats som en kombination av muslimsk kiliasm (utopiskt tusenårstänkande) och västerländsk ”anarko-humanism”. Jag är nyfiken på det senare begreppet och undrar om det har anknytning till min tidigare fråga om människans moraliska autonomi i förhållande till staten.
BK: Den som har skrivit mest och intressantast om Sayyid Qutbs ideologi är den amerikanske sociologen Mike Davis (som också skrivit en bok om bilbombens historia). Jag hänvisar till Davis’ artikel i New Left Review, november-december 2001, (”The flames of New York”). Vad Davis hävdar är att Qutbs politiska tänkande var ett försök att återvända till den muslimska traditionen men att han faktiskt också var samtida med den nya vänstern på 1960-talet. Jag vet inte om det finns några ”anarko-humanister” i dagens värld, men de framstår för mig som ytterst sympatiska. Svårt att tänka sig, dock, att de skulle ägna sig åt terrorism.
Bild 1) Journalisten Björn Kumm, 2) Ulrike Meinhof, en av ledarna för RAF, som genomförde flera attentat och bankrån under 1970-talet
Björn Kumm intervjuades 2009-02-10
No comments:
Post a Comment